Om Årstavikens träd
En text jag skrev till kursen Kreativt Skrivande A på Södertörn. Om vänskap, att våga lämna saker och att tro på sin egen förmåga att skapa sitt liv.
Våren hade dröjt det här året. Det närmade sig redan slutet av april och först nu vågade sig solen fram. I takt med värmen hade Stockholms invånare förvandlats till blundande, leende statyer lutade mot solvarma husväggar, vilket Elvira påpekade när hon satte sig mitt emot sina två vänner på caféets uteservering.
”Kolla på dem”, sa hon och pekade mot en rad likbleka, uppåtvända ansikten på andra sidan gatan. ”De ser ju ut som törstiga växter. Tror ni att folk gör så här någon annanstans än i Sverige?”
Marit och Alva tittade på henne i tystnad. Elvira tittade ner på sin kanelbulle.
”Elvira, jättefin iakttagelse, men det är inte därför vi är här” sa Marit med en för henne ovanligt allvarlig röst. ”Vi älskar dig Elvira, det vet du, och därför kan vi inte låta det här vara längre. Vi kan inte fortsätta se på när den fantastiska person du är vittrar bort under honom.”
Elvira drog av bullens yttersta ring med händerna och tuggade den långsamt innan hon mötte Marits blick.
”Jag vet, men jag älskar honom. Ni fattar inte.”
”Jo Elvira, vi fattar för du säger det hela tiden och vi fattar att det är din första pojkvän och att ingen annans kärlek någonsin varit som eran, vi har också varit där, men det räcker nu!” Alva slog ut med händerna och välte nästan ut både sitt eget och Marits kaffe i rörelsen.
”Alva har rätt” tillade Marit med en försiktigare röst än Alvas barska.
”Ja okej, han suger, jag vet det, men förstår ni att inget annat spelar roll när han ler mot mig, inte att det snöar i april eller att träden längs Årstaviken fortfarande är gråbruna och kala, ingenting!” Elviras knogar vitnade kring tekoppen. Tårarna som hittills varit samlade i två små swimmingpooler i nederkanten av hennes ögon rann nu över och lämnade salta sträck på hennes kinder.
”Han har ju faktiskt aldrig svikit mig, aldrig varit otrogen” viskade hon förtvivlat.
”Nä, men det finns faktiskt värre saker än otrohet Elvira. Man gör inte illa dem man säger att man älskar, inte på något sätt. Du vet det” Alva tittade uppfordrande på sin vän, vägrade vika ner blicken.
”Men” började Elvira när rösten bröts i en snyftning, ”men det kanske är som Söderberg skriver i Den allvarsamma leken, att man inte väljer sin partner eller sitt öde. Man får dem och man har dem men man väljer inte och jag har fått honom, jag har fått hans kärlek och tänk om det är den enda jag någonsin kommer kunna få?”
Marit reste sig upp, gick runt bordet och la armarna om Elviras skälvande bröstkorg.
”Man kanske inte väljer sitt öde eller vem man träffar, men man kan alltid välja att lämna ödet man har hamnat i och gå därifrån, Elvira. Glöm inte det.”