LOVA RUDIN

Det trista decembermörkret låg som en filt över staden utanför Märta Brehms köksfönster. Hon tittade ut och förundrades över skillnaden mellan Stockholm på sommaren och på vintern. Ingen stad hon besökt var så levande som Stockholm i juni, och ingen lika lamslagen i december. Märta tittade på klockan och konstaterade att hon behövde skynda sig ifall hon ville komma i tid till generalkonsul Rubins middag, och det ville hon verkligen. Bredvid spegeln framför henne på bordet låg tre noveller. Hennes noveller, som ikväll skulle få den chans de tidigare försakats av männen hon visat dem för och som avfärdat dem som löjligt kvinnosvammel. Om hon bara lyckades charma Arvid Stjärnblom.

 

Trots vinterkylan och snålblåsten bestämde sig Märta för att promenera till generalkonsul Rubins våning vid Humlegården. På vägen dit gick hon igenom planen i sitt huvud. Hon hade bett generalkonsulinnan om att få Arvid som bordsherre på förhand under premissen att hon ville lära känna sin vän Dagmars make lite bättre. Hon visste att Dagmar inte var den svartsjuka sorten, så hon kunde riskfritt försöka få Arvid att läsa hennes noveller genom att använda den enda egenskap som män i hennes erfarenhet låtit sig lockas av: hennes sexualitet. På det senaste mötet med Landsföreningen för kvinnors rösträtt hade de pratat om att lära sig använda sexualiteten för egna ändamål, nu när det var den enda valutan som män godtog. Ge er själva betalt istället! Hade fröken Lindgren skanderat och ikväll skulle Märta göra ett försök. Hennes talang och hårda arbete var ju uppenbarligen inte tillräckligt.

 

Märtas far hade alltid sagt att hon var en underhållare, och att det var så hon skulle lyckas hålla fast den framtida make hennes vackra yttre skulle snärja. Hon hade hittat på allt möjligt som barn; ensam satt upp julspel för släkten varje år, sjungit och spelat gitarr på alla middagar, hittat på godnattsagor för sina yngre syskon och berättat anekdoter som fått hennes mormor att sätta brännvinet i halsen av skratt mer än en gång. För Märta hade det aldrig handlat om att bli omtyckt eller verka intressant, hon bara älskade att skapa. Hennes stora kärlek var historierna. Enda sedan hon lärt sig hade hon skrivit hela tiden, allt från korta spökhistorier och sorgsamma dikter till långa kärleksdramer och komiska satirer. När Märta tagit sin studentexamen hade hennes farbror frågat henne hur hon föreställde sig sin framtid och hon hade svarat att hon ville skriva.

”Ja du lilla Märta, när dina framtida barn går i skolan och din make är på sitt arbete ska det nog finnas tid för lite dagboksförfattande” hade farbrorn skrockat till svars.

Märta hade nickat. Hennes hjärta hade sjunkit ner i magen och där hade det legat, orörligt och tyst, enda fram tills den där karga decemberdagen förra året. Dagen då Selma Lagerlöf vann nobelpriset och visade alla farbröder i världen att kvinnor kan skriva lika väl, om inte ännu bättre än män. Samma kväll skrev Märta den första av de tre novellerna.

 

Inne i Rubins våning var det ljust och varmt i kontrast till det kyliga mörkret Märta lämnade bakom sig när hon steg in genom dörren. Många gäster hade redan anlänt och Märta var bekant med dem flesta; Ellen Hej, baron Freutiger, P.A von Gurkblad, Markel – Arvids kollega från Nationalbladet – fröken Elga Grothusen, författaren Henrik Rissler... En betjänt och två unga kvinnor serverade Lysholms akvavit och Märta drack ett glas, och sedan ett till. Hon hade känt sig så säker på sin plan när hon suttit hemma och omsorgsfullt målat ett rött läppstift på läpparna, men här bland alla människor började hennes mod svikta.

”Kära fröken Brehm, får jag bjuda med er till bords?” Fast i sina tankar hade Märta inte märkt att Arvid slutit upp vid hennes sida, erbjudandes sin arm. Det var nu eller aldrig.

”Med nöje, herr Stjärnblom” sa hon med fladdrande ögonfransar och utspänt bröst, och till svars fick hon ett något förvånat men brett leende. Män, tänkte hon när de tågade in i matsalen. Alla faller de för lite blinkande ögon och låga urringningar.

 

De slog sig ned vid bordet och Arvid såg osäkert på henne.

”Märta Brehm… Är du släkt med den Brehm som skrivit boken Djurens liv?” frågade han, trevande.

”Inte vad jag vet” svarade Märta, något road av det något taffliga försöket till konversation men nöjd över att han så tursamt direkt fört in samtalet på skrivande. Nu behövde hon bara leda det vidare och mjuka upp honom lite mer innan hon ställde frågan.

”På tal om författare, känner du herr Rissler närmare?” sade hon och nickade mot Rissler som satt en bit bort bredvid generalkonsulinnan. Märta ansåg att hans böcker var torftiga, men av kritikerna blev han ändå alltid hyllad. Men han var ju en man och det faktumet verkade ofta räcka för att bli prisad vad personer som honom än företog sig.

”Nej, inte så värst. Vi har träffats några gånger på tidningen.” svarade Arvid.

Samtalet flöt vidare på ämnet Henrik Rissler för att sedan övergå till baron Freutigers svartsjuka följt av det faktum att Arvid för tillfället inte bar sin vigselring. Under tiden såg Märta hur Arvid betraktade henne med en något förstulen men samtidigt nyfiken blick. Det här kanske faktiskt skulle kunna gå som hon hade hoppats! När hon slöt läpparna om sin sista sparrisknopp ryckte det till i Arvids ena mungipa. Återigen, män. Nu har jag min chans, tänkte Märta medan hon försiktigt petade av sin ena sko och lät sin nylonstrumpbeklädda fot röra vid Arvids ankel.

”Jag har något att erkänna, herr Stjärnblom. Jag har några noveller liggandes i en skrivbordslåda. Jag vet inte om de är något att ha egentligen, men jag vill gärna se dem i tryck. Om jag skickar in novellerna till Nationalbladet, vem är det då som bestämmer ifall de kommer med i tidningen?”

Arvid konstaterade att det för tillfället var hans uppgift då Torsten Hedman, som vanligtvis var ansvarig för skönlitteraturen, var i Grekland.

”Skulle du då ha lust bedöma mina försök med snälla ögon?”

Det sög plötsligt till i Märtas mage och hon insåg att hon kände sig lite… skamsen. Här satt hon och förminskade sig själv och sitt arbete samtidigt som hon flirtade med sin väninnas make. Märta bestämde sig för att försöka skaka av sig känslan. Hon hade ju provat att gå den ärliga vägen och försökt få sina noveller i tryck bara genom deras kvalitet men det hade misslyckats. Hon var faktiskt snart 30 år. Det var hennes tur nu.

 

Efter cigarrer i den stora salongen tillkännagav Arvid att han behövde bege sig till Operan för att recensera fru Klarholm-Fibigers sånginsats i Holländaren. Strax efter att han gått mot hallen följde Märta efter honom.

”Du glömmer väl inte vad du lovat?” viskade hon.

”Vad har jag lovat?”

Märta tog ett steg närmare honom.

”Att hjälpa mig få in mina noveller i din tidning.”

Innan Arvid hann svara och eventuellt anmärka på det faktum att han aldrig använt ordet lova lutade sig Märta framåt, tittade från hans ögon till hans läppar och sedan tillbaka till ögonen. Arvid tog tag i hennes ansikte, kysste försiktigt hennes panna och sedan – efter att ha försäkrat sig om att ingen såg dem – kysste han hennes mun. Märta lät honom tro att det var på hans initiativ som det skedde, även om hon bestämt att kvällen skulle sluta så här redan när hon åt sista biten av den där sparrisen. Denna uttråkade och äventyrslystna man var hennes väg upp, hennes väg in och hon hade lyckats fånga honom. När Arvids läppar lämnade hennes tänkte hon på sin farbror och alla andra män som berättat för henne om allt hon inte kunde bli i livet. Nu skulle de få se, få erfara vilken kraft väna fröken Brehm egentligen besatt. På sin rätta plats i hennes bröst bultade hjärtat, starkare och högre än någonsin tidigare.