De jävlarna ska skjutas 

När folk frågar kommer jag säga att det var Myrnas idé.

      Jag vet att jag inte borde offra henne, inte slänga henne under bussen. Men alltså det var mest hennes idé, själva utförandet i alla fall. Jag undrar om hon kommer säga att det var jag som låg bakom operationen och det var det ju kanske på ett sätt. Men jag sa bara att jag var så arg, så trött, så redo för handling.Handlingen var hennes, jag bara sanktionerade den. Det kanske är lika illa det med i och för sig.

      Men ärligt, folk kommer fatta varför vi gjorde det. De kanske kommer banna oss men de måste fan backa oss. Allt är tillåtet i kärlek och krig och de jävlarna krigar fult, bryter Genevekonventionen som om den vore en torr gammal gren de ställt i sin hall under premissen av en riktigt bra pinne. Vi behövde slå tillbaka lika lågt, de tillåtna metoderna har inte förändrat ett skit på sistone. Det pratas och pratas och pratas och ändå hittade jag Angela på ett badrumsgolv med blod på låren för bara några veckor sedan och 10-talet är för i helvete över snart och skiten är densamma som när det började. Vi var bara så himla trötta på att inget händer på riktigt, och Myrna har alltid varit väldigt teatralisk av sig. Kanske lite för mycket. Fast ändå inte, för det här var på riktigt. Det var vad som behövdes. Jag tror det i alla fall.

      Det sjuka är att det var så himla enkelt. Det är lätt att skjuta ett rådjur som inte har vett nog att bli skrämt av jägaren. Rådjuren har ingen respekt för oss. Nu vill jag inte vara en sån som skuldbelägger offer, det var ju därför vi gjorde det, för att advokaten frågade hur många

Angela legat med, men det här var faktiskt annorlunda. Det här var hämnd och revolt. Det var dem som började och som fortsatte i årtusenden och som kommer fortsätta i årtusenden om vi inte stoppar dem. Det var en reaktion, en fullt rimlig sådan, inte som deras våld mot oss som beror på att de tror att vi är skyldiga dem våra munnar och fittor och svaga hjärtan.

      Det var fullt rimligt.

​

Allting började på tåget. Efter att jag berättat hur arg och trött och handlingsredo jag var en kväll när vi gick hem från domstolen sa Myrna att om vi skulle göra något borde vi göra det den här helgen, med mediebevakningen och kändisarna och allt. Myrna påpekade också hur kraftfullt det skulle vara att skapa andra rubriker än hur många tjejer som blivit våldtagna på bajamajorna, att kontraster var viktigt. Hon är ju konstnärlig också, hon fattar sånt. På tåget ner lutade hon sig in över bordet viskade till mig, Jonna och Nour att hon hade kommit på en plan. Hennes pundargranne hade gett henne numret till en kille som blivit lurad på ett parti som skulle bli osäljbart, det var någon slags fulblandning som bara orsakade illamående och yrsel och trötthet. Vi kunde därför köpa det rätt billigt, och även om det ändå var mycket pengar för mig var det värt det kände jag då. Känner jag fortfarande. Angela hade inte följt med trots att det var vi fem som köpt biljetter tillsammans och jag vägrade låta det få passera. Vägrar fortfarande. Jonna undrade hur vi skulle göra det, vi var ju bara fyra. Myrna hade löst det med, hon hade redan kontakt med en feministisk aktionsgrupp som ville hjälpa till. Jag tänkte att det här är historiskt, vi ska bygga ett nätverk, ett kvinnogarde, en ostoppbar kraft. Vi ska fucking slå tillbaka.

      Vi avvaktade första kvällen, för att sondera fältet, känna in stämningen. Vi övade på att göra det vid ölområdet, på att mjukt och tyst röra oss mellan deras grupperingar och obemärkt nudda deras flaskor och glas. Sen bestämde vi oss för att faktiskt njuta av festivalen, nu när vi fortfarande hade tiden, ”vi vet ju inte hur det slutar imorgon” påpekade Nour. Under ena konserten tog någon Myrna på rumpan och hon vände sig om och tryckte upp sina pekfingrar i hans näsa. Fan vad jag älskade henne då. Älskar fortfarande. Det avgjorde det också för Jonna och Nour, som varit lite osäkra på hela grejen till dess. ”De jävlarna ska skjutas” viskade Nour till mig när vi gick hem. Jag nickade.

      På morgonen dagen efter, när vi duschat bort våra torra munnar och grusiga ögon träffade vi aktionsgruppen på en tom fotbollsplan. I ett avbytarbås med mjuka plankor förklarade Myrna planen, och gav dem några av påsarna med ammunitionen. Jag vet att det är klyschigt att säga att det var som en film men det var som en film, vi var hemliga spioner på hemligt uppdrag för att rädda vår familj. Aktionsgruppen sa att vi var så jävla modiga som faktiskt gjorde något och vi kände oss så jävla modiga som faktiskt gjorde något, ingen gjorde ju något, ingen utom vi. Det måste folk förstå, det måste folk ändå respektera.

      Vi drack cava, rätt mycket cava, och dansade, dansade jättemycket, i lägenheten innan vi gick dit. Det behövde hinna bli mörkt och vid 20 blev det mörkt så då gick vi, hand i hand som ett rövarband. Myrna viskade ”låt jakten börja” när vi med underkläderna stoppade med påsar äntrade området. Öltälten, pissoaren, vattenstationen, vi var överallt. Osynliga och livsfarliga strök vi runt området och fällde dem, en efter en. Efter att vi drog gick det fort, fick vi höra från några i aktionsgruppen. Rådjuren blev dåsiga, några spydde under konserterna, andra somnade på borden i ölområdet, inne på bajamajor. Vissa åkte till och med till sjukhuset. Det var tur, annars kanske ingen skulle ha märkt vad som hände. Det kom en notis, två notiser, tre notiser om hur flera män blivit förgiftade på Way out West under natten. Vi var fortfarande vakna när den första kom, rusiga av adrenalin på en efterfest utanför staden. Vi skålade och kramades och pussades då. Vi hade fucking gjort det. Vi hade skrämt dem jävlarna.

      På tåget hem sa vi inte så mycket. Känslan av ett vunnit slag sipprade ut genom tågets avgasrör i takt med att vi närmade oss verkligheten. Myrna mumlade om och om igen att vi hade gjort rätt och jag nickade för jag visste det men jag var inte säker på om jag kände det. Vi sa hejdå på centralen, vi kramades inte, vi gick hem till varsitt hem. Jag duschade i 3 timmar, och sen sov jag i 32. Missade ett helt jobbpass, skyllde på matförgiftning när chefen ringde och väckte mig. Angela kom hem till mig, orolig. Hon berättade att Myrna sagt något om en hämnd, en hämnd på riktigt, och frågade vad vi gjort. Jag sa att vi hade gjort vad som var rätt, att det var ett enda litet sandkorn i jämförelse med de enorma kuststräckor som kunde täckas av sakerna de utsatt oss för. Hon frågade vad vi hade gjort. Jag sa att vi hade gjort något som var på riktigt, som var viktigt, avgörande. Jag vet inte om jag varken visste eller kände det då. Eller om det ens hade avgjort något. 

      Men vi försökte i alla fall, jag tänker hålla fast vid att vi försökte. Vi krävde bara tillbaka lite av rådjurens respekt. Vi försökte bara skapa lite rättvisa. Det tänker jag säga om folk frågar. Sen kanske jag också säger att det var Myrnas idé.

      Vi får se.