Tåget har precis börjat åka när något viner förbi fönstret jag sitter vid, något ursinnigt och illrött och svettigt som skriker att tågjäveln måste stanna för jag måste fan med jag är kommunalråd för i helvete. När tågjäveln inte stannar för kommunalrådet kastar kommunalrådet sin väska på det och väskan studsar tillbaka och slår av kommunalrådets tupé. Jag tänker att det här händer inte, det här är dolda kameran, det här är Marlon som satt igång en sketch för att få mig att tycka om den här staden igen och vilja stanna kvar. I förundran och förvåning vänder jag mig mot mannen som sitter mittemot och möter hans uppspärrade ögon.

     ”Såg du också det där?” säger jag.

     Han blundar och lutar huvudet bakåt samtidigt som hans mun öppnas och ett vrålande skratt fyller den lilla tågkupén. Jag har aldrig hört någon skratta på det viset, det slukar upp varenda syremolekyl i luften, får tapeterna att ramla ner från väggarna och glasen i bistrovagnen att gå i tusen bitar. Det är hesa Fredrik, det är krigslarm.

     ”Men snäll någon” säger en medelålders kvinna till höger om mig, vars frisyr avslöjar att hon är en person som gärna pratar med butikschefer eller andra ansvariga.

     ”Förlåt, förlåt” ursäktar sig mannen medan han brottas med skrattet och försöker kväva det bakom sina händer.

     Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har aldrig hört någon skratta på det viset.

     ”Hej, jag heter Adam” säger mannen och sträcker fram sin ena hand mot mig. Handryggens hud är brunbränd och jag tänker att han måste ha varit utomlands för vid den här tiden på året har folk där jag bor just lämnat vinterns gråblekhet bakom sig. Eller förlåt, folk där jag bodde.

     ”Anna-Lisa” svarar jag.

     Får jag prata med din chef-kvinnan stirrar på oss och sätter in hörlurar i öronen med mycket mer kraft än vad hörlurar egentligen erfordrar.

     ”Och ja, jag såg också det där” säger Adam. ”Fan att man inte filmade, då skulle man ha kunnat bli kändis i några sekunder.”

     Av någon anledning kan jag inte sluta titta på honom. Det känns vant, som om jag vilat blicken på honom förut. Sen förstår jag att det är ögonen som är bekanta. De påminner om de ögon som gör att jag sitter här på tåget, som jag vill glömma och lämna bakom mig. Det suger till i bröstet och jag hatar att det gör det.

     ”Vilket fint namn förresten, Anna-Lisa. Det ligger bra i munnen” säger Adam och ler.

     ”Tack. Jag brukade hata det, det är ju inte helt schysst att döpa någon till Anna-Lisa nu för tiden, men jag har börjat tycka om det mer nu när jag tagit mig förbi tiden när folk retades för saker som namn.”

     ”Hur vet du att den tiden är över? Jag har säkert några gliringar på lager” Adams ögon smalnar, men han fortsätter att le.

     ”Heter man Anna-Lisa måste man tro att den tiden är över.”

     Jag möter hans blick och jag tycker om honom på något sätt, trots ögonen. Eller det kanske är på grund av dem. Hoppas inte. I vilket fall är det trevligt att ha någon att prata med när man ensam lämnat det man i ett helt liv kallat för hemma.

 

Tåget dundrar vidare genom Mellansveriges många fält och skogar. Träden är ilsket klorofyllgröna till följd av värmen som äntligen kom efter månader av kyla och regn. Det är som att naturen blir lika förvånad som människorna att den evighetslånga vintern tog slut även detta år och överkompenserar genom att bli så grön att det gör ont i ögonen att titta på den. Jag lutar pannan mot fönstret och försöker känna känslan av sockerdricka som det gröna brukar skapa i mitt bröst, men där inne är det lika stillastående som det varit de senaste månaderna. Där är det fortfarande kyla och regn och vinter.

     ”Anna-Lisa” säger Adam och väcker mig ur mina tankar. ”Vill du ta en öl i bistrovagnen? Jag börjar bli rastlös.”

     Vi går genom tåget till bistrovagnen och Adam betalar för bådas våra orimligt dyra öl.

     ”Så Anna-Lisa, varför sitter du på ett tåg mot Köpenhamn idag?” frågar han när vi satt oss ned bredvid ett fönster.

     ”Jag ska ut och resa, göra något nytt. Jag blev sambo och började plugga direkt efter studenten så jag gjorde aldrig hitta mig själv-grejen då och nu tänkte jag att det är dags innan man fastnar i en villa-volvo-vovve-vardag” Jag tar en klunk av ölen och hoppas att det inte låter lika dumt som det känns att säga det, fast att jag dragit resonemanget otaliga gånger för både mamma och Marlon.

     ”Wow, coolt! Vart ska du åka då?”

     ”Först Köpenhamn nu med tåget, sen får vi se. Jag tänker Berlin, Paris, kanske Barcelona. Så mycket jag hinner innan pengarna tar slut.”

     ”Vad är det du rymmer ifrån?”

     Han ser allvarligt på mig och frågan gör mig helt ställd. Ställd och besviken på mig själv. Att det ska vara så svårt att dölja, så svårt att bara verka spontan och bekymmerslös. Jag tar en, två, tre klunkar ur ölen för att köpa mig lite tid att komma på en ursäkt, men mitt huvud står helt stilla.

     ”Det är ganska pinsamt” viskar jag med blicken på bubblorna i den bärnstensfärgade vätskan, ”trivialt, banalt, klyschigt. Jag fick mitt hjärta krossat och när jag försökte leva vidare i min vanliga vardag gjorde allting ont och var förjävligt så nu vill jag göra något helt annat, utan spår av något gammalt.”

     Det är en konstig sak att berätta för en främling. Jag kanske gör det för att han skrattade på det där sättet, eller för att ögonen är så lika dem ögon jag är van att berätta saker för. Kanske vill jag bara ha lite sympati, någon att berätta om mitt lilla stackars hjärta för.

     ”Lilla Anna-Lisa då” viskar Adam och lutar sig närmre, ”det är låter som något som kräver en hämndaktion.”

     Vi hinner dricka varsin dyr öl till medan planen utarbetas. Adam frågar om detaljer, jag berättar om vanor, rörelsemönster, intressen. Dådet börjar som litet, ett punkterat däck, en sten genom ett fönster, men allt eftersom innehållet i glasen blir mindre blir våra planer större. Kanske kan man preja ut hans bil i diket när han kör hem från jobbet? Enkelt att komma undan med, men stor risk att han klarar sig med bara några skråmor. Ingen av oss äger ett vapen så allt i den kategorin utesluter vi fort. Tillslut föreslår jag ett mord med hans älskade PS4 som tillhygge och då skrattar Adam sitt krigslarmsskratt och alla andra i vagnen vänder sig mot oss med antingen roade, förvånade eller arga blickar. Jag skrattar också. Ända sedan eftermiddagen när jag tvingades se ryggtavlan som jag sovit med pannan mot i otaliga nätter försvinna ut i januarislasket har jag tyckt om att föreställa mig att något hemskt händer honom. Något som skadar honom lika mycket som han skadade mig när han förklarade att han inte längre ville medan jag grät, skrek, bad om en till chans. Det är en överlevnadslek, lika rolig som falsk. Det är ett sätt att försöka kväva den förnedrande förhoppningen om att telefonen ska ringa och att en varm, mjuk röst ska viska förlåt förlåt baby jag är dum i huvudet jag ångrar mig. Det är därför jag skrattar ännu högre när Adam använder en bunt tidningar för att undersöka hur man optimalt skulle hålla i spelkonsolen vid gärningen. När han sedan föreslår att man kanske kan göra en kniv av en av spelskivorna (”kanske FIFA, han låter som en FIFA-kille”) får jag torka mig under ögonen för att det rinner över. Jag är nästan helt övertygad om att tårarna beror på att jag har roligt. Men bara nästan.

     ”Jag lovar Anna-Lisa, det här är genomförbart” säger Adam med lysande ögon. ”Och det kommer hjälpa! Det är lättare att sörja en död person än en person som fortfarande lever men som man måste låtsas är död, jag vet det från erfarenhet.”

     Jag dricker upp det sista av ölen och tittar ut genom fönstret. Leken slutar alltid vara rolig tillslut.

     ”Hallå, tror du inte på mig?” frågar Adam och tittar uppfordrande på mig.

     ”Jodå, det är kanske hade varit lättare om det hade varit så. Det hade varit annorlunda i alla fall.”

     ”Anna-Lisa, lita på mig. Du ska få se.”

     Jag lutar mig instinktivt bort när han säger det sista. Vad är det han säger? Ansiktet har samma väna uttryck men det bekanta i ögonen har försvunnit och jag ångrar plötsligt alla saker jag sagt till den här främlingen på tåget. Då brister Adam för tredje gången ut i sitt skratt och utplånar alla andra ljud som rör sig omkring oss.

     ”Men hallå, jag skojar ju bara” får han fram när dånet börjar dunsta bort ur vagnen.

     ”Du skulle se din min Anna-Lisa. Du såg ut som att du trodde att jag faktiskt skulle göra det” fortsätter han och ler, sen tar han min hand och trycker den. ”Jag vet hur det är att bli dumpad, man överlever inte utan lite mordfantasier även om de bara är på låtsas.”

     Jag ler tillbaka.

 

***

Jag vaknar på ett vitmålat trägolv på Stockholmsgade i Köpenhamn. Jag måste ha blivit utknuffad från madrassen där jag somnade bredvid en tanig och mörkhårig pojke för några timmar sedan. Jag sätter mig upp och ser den taniga ligga utbredd över madrassen. Han snarkar ljudligt och är inte alls särskilt söt längre.

      När jag är tillbaka på vandrarhemmet där jag bott de senaste nätterna får jag liv i min urladdade telefon. 14 missade samtal blinkar ilsket på skärmen, alla hemifrån. Det är mamma och Marlon och två nummer som jag inte har inlagda som kontakter. Precis när jag ska klicka på Marlons namn i samtalslistan ringer han igen.

     ”Hej Marlon, vad är det? Mamma har också ringt.”

     ”Har du kollat nyhetsnotiserna?” Marlons röst är vacklande, inte burdus och självklar som den brukar.

     ”Nej min telefon var urladdad hela natten, jag har precis startat den.”

     ”Alltså jag vet inte hur jag ska säga det är, eller om jag ens ska säga det. Eller jo jag måste ju säga det men jag vill inte förstöra din resa nu när du äntligen kommit iväg och verkar ha det så kul, det känns så jävla dumt att dra dig tillbaka till just det du ville lämna.”

Plötsligt känns det som att kärlen smalnar i min kropp, blodet når inte längre fram till varken hjärna eller muskler och hela jag förlorar styrka. Kyssarna och gräset som fyllt ut hålrummet i bröstet ersätts av ett sug som drar revbenen inåt mot lungorna. Jag sjunker ner på golvet och viskar en fråga som jag redan vet svaret på in i telefonen.