Det var en torsdag och något tickade i mitt bröst, fick det att vibrera i fingrar och fötter. Mättnaden efter helgens aktiviteter hade försvunnit och istället hade ett odefinierbart sug infunnit sig, ett sug som ville bort, ut, vidare. Ett sug som gjorde att jag låste upp telefonen och klickade på den vita ljuslågan med rosa bakgrund.

     Det första jag la märke till var hans händer. Jag såg honom direkt när jag kom upp från tunnelbanan vid Mariatorget, nonchalant lutad mot en husfasad tvärs över gatan så som man nonchalant lutar sig när man väntar på en dejt. Han hade gula hörlurar och gjorde små nickningar i takt till musiken som jag antog strömmade i dem. Senare tänkte jag på hur mycket han måste ansträngt sig för att få de där nickningarna att verka omedvetna, som om han bara lät musiken fylla hans kropp och ta över hans muskler. Det var alldeles för uträknat för att kunna vara naturligt. Hans öppningsreplik på tinder hade handlat om låten jag angivit som favorit i min profil och han hade varit snabb att säga att han bara jobbade på Hemköp för att kunna betala hyran innan hans band slog. Alla killar jag träffat sedan jag blev singel verkade ha en så uttänkt bild av sig själva och killen på andra sidan gatan verkade inte vara undantag – han var en musiksnubbe.

     Men allt det här tänkte jag på senare, först var det händerna. De långa, slanka fingrarna som höll i en cigarett som om också den var ett långt, slankt finger. Den fortfarande brunbrända huden som vittnade om en utlandsresa för inte så länge sen, eller kanske trädgårdsarbete under sommaren. Ringen som satt på höger långfinger, i silver med en grön sten. De såg starka ut de där händerna, men samtidigt mjuka. Jag hann undra hur de skulle kännas i mina, fast att jag egentligen inte alls letar efter någon att hålla hand med. Då tittade han upp och log mot mig, fimpade cigaretten mot husväggen och rullade varsamt ihop de gula hörlurarna för att stoppa de i sin högra rockficka.

     ”Hej, hur mår du?” sa han när vi möttes i en kram.

     Han kramades hårt och länge, så som en bra kram ska vara, men jag kände inget mer än en annan bröstkorg mot min.

     ”Vad säger du om Petrus?” Han pekade mot bageriet några meter bort. ”De har Stockholms bästa bullar, jag lovar.”

     ”Ja absolut, det blir kalas” log jag. Såklart visste han var Stockholms bästa bullar finns.

      Han betalade för kaffe och jag bad om havremjölk till mitt innan vi satte oss på uteserveringen. Han frågade om min utbildning, jag frågade om hans musikintresse. En lång utläggning om hans favoritband och konserter han varit på och låtar han skrev på tog sin början och först lyssnade jag, hummade och nickade. Sen blev jag uttråkad. Han fortsatte och jag låtsades se på honom, låtsades studera hur hans ögon rörde sig, låtsades vara intresserad. Egentligen tittade jag på skärmarna i fönstret på mäklarfirman mittemot som hånade mig med bilder på lägenheter med parkettgolv och vita väggar som jag aldrig skulle kunna flytta in i. Man kan inte vara ung i den här staden tänkte jag medan han ackompanjerade en historia om hans senaste gitarr med yviga handrörelser.

     När kaffet var uppdrucket, det hade hunnit kallna lite, frågade han om jag hade någon tid att passa. Jag sa nej även om jag egentligen hade ett seminarium tidigt imorgon och det i mitt rum i mammas lägenhet låg flera kapitel av kurslitteratur som väntade på mig.

     ”Ska vi inte fortsätta med en öl då? Tekniskt sett är det fredag om bara några timmar” Han log försiktigt och fiskade upp en cigarett ur det ljusblå paketet.

     ”Ja sådana teknikaliteter går ju inte att förneka” svarade jag.

     Han sträckte fram cigarettpaketet mot mig och jag tog en fast att jag lovade mig själv att sluta efter sommaren. Det hade hunnit bli oktober nu men alla löpsedlar proklamerade att nu var brittsommaren här, passa på och njut! och jag tänkte att det måste ju ändå räknas.

     ”Vart går vi?” frågade jag och andades ut mentoldoftande rök.

     ”Jag vet en bar här runt hörnet vars happy hour nyss börjat.”

     Såklart låg det en bar med en happy hour han visste om här runt hörnet.

     Baren han ledde mig till, Paradiso, hade precis öppnat men var redan full av after work-firande södermalmsmänniskor i samma ålder som jag, klädda i sweatshirts och lösa jeans, med sökande, hoppfulla blickar. I fönstret som vette mot gatan syntes min spegelbild och jag såg precis likadan ut själv.

     ”En öl till herrskapet.”

     De starka mjuka händerna ställde ner två ölglas på bordet och sköt ett åt mitt håll. Jag tog en klunk för fort, missade att han höjt sitt glas till en skål. Jag svalde och skålade och det skavde i bröstet. Inför varje ny dejt övertalar jag mig själv att den sociala ångesten är avlivad och kremerad, en del av personen jag varit i mitt förra liv av tvåsamhet och faktiska känslor som jag lämnat bakom mig samma dag när den andra delen av tvåsamheten lämnade mig. Sen hände alltid något sånt här, en falsk ton slogs an och det uppenbarades att jag var i otakt med personen mitt emot, att det här inte alls skulle vara lätt och uppsluppet och bekvämt. Skavet i bröstet var där. Jag tog en klunk till för att släta ut det.

     ”Din ring är fin, berätta om den.”

     ”Tack. Det var min mormors ring, hon var en sån där rafftant med ringar på alla fingrar och massa pärlhalsband. När hon dog fick min syster allting men hon gillar inte smycken egentligen så jag har tagit rätt mycket, den här ringen är min favorit.”

     Han snurrade vant på den med tummen och log ner i ölet och då var han riktigt söt. Jag tror att det var därför jag kysste honom när glasen hade hunnits tömmas, även fast klockan egentligen var så lite och det var en alldeles för äkta kyss. Ingen kvart i tre-desperation, inget kåtslag, bara mina läppstiftsmålade läppar mot hans mjuka. Han la sin vackra hand om min nacke och jag lät min tunga leta sig in bakom hans tänder, lät den smaka på nikotinet i hans mun.

     ”Jag är lite hungrig, vill du käka något?” frågade jag.

     ” Vi kan gå upp till mig, jag bor bara en kort promenad härifrån.”

     Såklart bodde han bara en kort promenad därifrån.

      Vi köpte varsin pad thai i en kiosk som låg på vägen till hans lägenhet.

     ”Jag har inte hunnit handla” förklarade han efter att han hade kommit med förslaget, ”har bara knäckebröd och tartex hemma.”

     Han hade hunnit handla vin i alla fall, skrattade han när vi kommit upp till honom samtidigt hans händer tog fram två dåligt diskade glas ut ett köksskåp. Innan vi satte oss för att äta frågade jag var toaletten låg även om det inte var så svårt att gissa för han bodde i en etta med en enda dörr som tvunget ledde till just toaletten, men man frågar ju sånt. Efter att jag hade kissat och torkat mig med hans billiga toalettpapper kollade jag på mig själv i spegeln. I min av alkoholen uppmjukade blick letade jag efter spår, efter något som kunde avslöja om det här faktiskt betydde något för mig, om jag var glad eller rädd eller kanske bara lite sugen. När jag inte hittade något la jag fingrarna mot sidan av halsen. Min kropp var i alla fall vid liv och den kunde känna vissa saker även om hjärtat var likgiltigt och tyst.

      ”Skål” sa jag och höjde mitt vinglas mot hans blågröna ögon bakom den mörkt lockiga luggen.

     ”Skål” han log och den starka, vackra handen höll i glaset när det mötte mitt. Lite för hårt, rödvinet skvimpade över och hamnade på bordsytan. Han torkade upp det med tröjärmen.

     ”Det är därför jag alltid har svarta kläder.” Jag skrattade.

     Vi satt i hans soffa när jag ställde ifrån mig vinglaset, tog tag i hans ansikte och kysste honom. Han ryckte till först, han visste precis som jag att det här gick för fort, men suget i bröstet gjorde sig påmint och jag ville känna något på riktigt. Hjärtat hade fått sin chans och nu var det kroppens tur, den ville känna de där starka, slanka händerna leta sig över huden, runda axlarna, trycka den närmre honom, få det att verka som att det här är viktigt, att det var på riktigt. Soffan var för liten, han ledde mig halvmetern till sängen. Jag la mig på rygg och lät de där starka, slanka händerna ta av mig jeansen, tröjan, behån. Trosorna tog han av med munnen.

 

Nästa morgon vaknade jag av att rödvinsfläckade läppar rörde min nacke, frågade om jag ville ha kaffe, värmde min hud med sin morgonandedräkt. Jag höll andan, letade efter rörelser i mitt bröst annat än suget som ville bort, hittade inget, bara ett tomt lugn. Det var alltid något. Vi rökte ut genom fönstret medan kaffekokaren rosslade i köksvrån och när han öppnade munnen bröts den tillfälliga stillheten.

     ”Vill du ha frukost? Tartex och knäckebröd är ju trots allt frukostmat.”

     Han skrattade hackigt och var plötsligt inte alls lika söt som igår kväll. I bröstet började känslan som fått mig att föreslå en dejt på en torsdag fast att jag borde plugga att ta plats, pressa samman lungor och hjärtmuskulatur, få huden att spänna hårdare över vidgade revben och jag ville ut, bort, vidare igen.  

     ”Jag måste nog gå tror jag” sa jag och tog på mig mina jeans.

     Han kysste mig i dörren med händerna på mina axlar. De verkade plötsligt mindre, svagare, blekare.

     ”Tack för igår. Det var crazy.”

     Jag log och gick ut genom dörren, vidare genom porten och mötte en kylig oktobermorgon. Brittsommaren var försvunnen. Rastlösheten var tillbaka. Såklart var den tillbaka.